maybethistime

Ena sekunden är man så lycklig, spinger runt och skrattar, pratar och kramar alla. Sen händer nåt och allt känns bara fel, fel och allt som känes bra förut känns bara konstigt nu. När man var mindre var allt svart och vitt, rätt och fel och var någon "dum" sa fröken till och man sa förlåt och blev vänner och så började alla barnen leka igen. Det känns svårare nu, mer komplicerat. Men måste det vara det? Kan man inte bara säga rätt ut vad man tycker och tänker om saker? Prata med varandar och slippa alla kompliserade jobbiga känslor?  

 ?